På bortaplan

Det är rätt så sällan det blir att besöka Fürth. När man väl tar sig till staden brukar det oftast handla om besök på Ikea eller Stadler. Stadion i stadsdelen Ronhof besökte jag senast i början av 2000-talet. Det är så länge sedan att jag faktiskt inte längre kommer ihåg vilket lag det var som Greuther Fürth då förlorade mot. Ligan var i alla fall zweite Bundesliga och i motsats till situationen i dag, var Fürth inte en av de klubbar som kämpade om avancemang.

Annorlunda är också namnet på stadion. På den tiden gick man till Playmobil-Stadion, idag går man till Trolli Arena. Leksakssponsorn har bytts ut mot godis. I själva verket handlar det om ett rejält ansiktslyft. För tio år sedan stod man på taklösa betongläktare, idag finns det tak över så gott som hela arenan. En del av den dåvarande huvudläktaren har till och med fått ge vika för loger och kvarter där man knappast kommer in utan kostym.

Den här gången skippade jag (som du kanske redan har listat ut) besöket på IKEA. I stället blev det att besöka Ronhof en gång till. Jag hoppas innerligt att mina FCN-bekanta talar med mig också efter detta besök :)

Resultatet av besöket på bortaplan finns här:

http://arenan.yle.fi/tv/1981141

Och jo, jag ser fram mot två Frankenderbyn på högsta nivå igen säsongen 2014-15.
 

I vått och torrt i Dresden

Det ser ut som om stadskärnan i Dresden den här gången kommer att hållas torr. Inte en upprepning av händelserna år 2002 alltså. Det betyder ändå inte att saker inte skulle vara under vatten för det. Här några bilder från Dresden.

Här ännu lite rörliga bilder från TV (5.6.2013)

 

http://arenan.yle.fi/tv/1937241/#/play

Vatten, vatten, vatten

Några foton från de senaste dagarna. Platser som man egentligen borde besöka i helt andra sammanhang. Passau, Schärding och Regensburg.

Ensidigt om katolikerna

Det var länge sen det blev någon uppdatering på den här sidan. Här i alla fall en liten text, som jag sammanfattde för Aktuellt 17 den 30.4.2013.

 

Efter en händelserik vinter och vår har det igen lugnat ner sig inom den katolska kyrkan. Den tidigare påven Benedictus XVI lever pensionärsliv och den nye påven Franciskus har påbörjat något som kan ses som början på reformer i Vatikanen.

Det var mer än intressant att följa med konklaven, det vill säga påvevalet i ett land där den katolska kyrkan har en hel del inflytande. Jag befann mig visserligen i Tyskland också, då det begav sig förra gången, det vill säga år 2005. Men nu var pådraget ändå ett helt annat. Det var ju en ”tysk” påve som hoppade av och just det faktum att han faktiskt lämnade sin post gjorde ju inte saken mer ointressant.
Samtidigt har det varit intressant att se hur den katolska kyrkan behandlas och diskuteras, dels här i Tyskland och dels i Finland. Och en sak kan jag genast slå fast. Om man kan säga att det finns något som en kollektiv finländsk syn på den katolska kyrkan, så måste jag säga att den här synen gör mig lite bedrövad. Så fort den katolska kyrkan kommer på tal, tycks det vara gemene mans rätt att utan större belägg för sin åsikt, racka ner på denna världens största kyrka.
Visst, den katolska kyrkan har haft och har sina problem. Och man kan säkert slå fast att största delen av angreppsytan bjuder kyrkan på alldeles själv. Det märks av också i här i Tyskland där till exempel fall av sexuellt missbruk inom kyrkan fortfarande tycks vara ett alltför ömtåligt ämne att utreda och behandla. Samtidigt häver vissa katolska biskopar ur sig åsikter som inte passar varken denna värld eller tid.

Få frågor dominerar

Men i alla fall. Jag vågar påstå att det knappast finns en lika stor instans i världen som behandlas så förenklat och stereotypt i Finland, som den katolska kyrkan. Vi kan ta exemplet med den nya påven. Sett ur vårt finländska perspektiv finns det egentligen bara två alternativa vägar att greppa personen. Han är antingen konservativ eller liberal. Ja, eller kanske rättare sagt konservativ eller mindre konservativ. Hur som helst så ser jag den traditionella uppdelningen i vitt och svart, gott och ont och rätt och fel.
Problemet är bara att det inom en rätt så splittrad kyrka med över en miljard medlemmar, helt enkelt inte går att göra den här enkla uppdelningen i konservativt – icke konservativt. Dessutom är verkligheten när vi talar om Vatikanen, något helt annat än verkligheten i församlingarna runtom i världen. Än mer problematiskt blir det av att vi långt gör den här uppdelningen på basis av två frågor som jag tycker att vi icke-katoliker på något sätt har bestämt att ska få stå som grundpelare för konservativt och liberalt inom den katolska kyrkan. Jag tänker på abort och äktenskap för homosexuella. Oberoende av vad den nye påven annars kan tycka, så är det utgående från de här två frågorna som vi avgör om han är något att ha eller inte.
För den absolut största delen av de troende katolikerna är det här ändå icke-frågor. För katoliker i Europa spelar de naturligtvis en roll, men de är ändå bara två frågor av många. Till exempel här i Tyskland grubblar de flesta katoliker betydligt mer över kyrkliga frågor som celibattvång, kvinnopräster och de vanliga medlemmarnas delaktighet i det kyrkliga arbetet. Det är frågor som de här som avgör hur man ser på påven, kyrkan och dess framtid. Opinionsundersökningar visar dessutom att de flesta tyska katoliker vill avskaffa celibattvånget och tillåta kvinnopräster. Min slutsats är att den tyske katoliken oftast är mer liberal än sitt rykte.

Egentligen inte vår sak

Som utomstående kritiker bör vi också komma ihåg att ett medlemskap i den katolska kyrkan ytterst sällan bygger på något tvång. De katoliker jag känner omsätter också för det mesta sin tro på sitt liv, så som det passar dem bäst. Kyrkan får alltså ha de regler och ståndpunkter den har och sedan är det upp till var och en själv att bestämma om man tar del av det här eller inte. Precis, som det är för de flesta finländare som hör till kyrkan.
Kyrkan är också egentligen till enbart för dem som har valt att tillhöra kyrkan och följa dess regler på det sätt som man själv väljer. Det är alltså sist och slutligen inte vår, det vill säga icke-katolikernas strid om den katolska kyrkan godkänner homoäktenskap eller inte. Vi kan naturligtvis ha en åsikt om saken och till och med missionera om vi så vill, men det är nog katolikerna själva som ska bestämma hur de vill ha det.
Det är klart att det blir problematiskt i de fall då den katolska kyrkan har stort inflytande över det världsliga. Man behöver bara tänka på den katolska kyrkans roll i försöken att stoppa spridningen av HIV i många afrikanska länder. Men att den katolska kyrkan har ett stort inflytande är inte det samma som att kyrkan kan bestämma om saker. I katolska länder som Spanien och nu senast i Frankrike är det till exempel möjligt för homosexuella par att gifta sig. Det här då i motsats till det protestantiska Finland.

Annorlunda bemötande

Att de finländska medierna skulle behandla islam, eller judendomen på samma sätt som den romersk-katolska formen av kristendomen, ser jag som närmast omöjligt. Det skulle helt enkelt inte anses vara politiskt korrekt.
Katoliker i Europa är det ändå lätt att göra sig lite lustig över. De är ju som vi, förutom att de har den här trångsynta och konservativa synen på världen. Ja, och så lyder de under ett trångsynt, konservativt och framförallt svårdefinierbart vidunder som Vatikanen. Med den här utgångspunkten i bevakningen är det tyvärr lätt hänt att man bara koncentrerar sig på abort och homosexuellas rättigheter.

http://svenska.yle.fi/artikel/2013/04/30/ensidigt-om-den-katolska-kyrkan

Att fylla ut en Dirndl

En kolumn som gick i Aktuellt 17 i Svenska YLE i början av februari, men samtidigt en diskussion som inte verkar ta slut i första skedet.

Politikern Rainer Brüderle är 67 år gammal. Han är lite kantig, och han har en charm som särskilt han själv verkar falla för.  Han talar en så sluddrande tyska att politiksatiren på TV brukar texta hans sluddrande. Han är känd för att inte spotta i glaset. Nu har han också satt igång en häftig debatt om sexism.

Rainer Brüderle är sedan några veckor tillbaka den man, som skall rädda de tyska liberalerna från en svidande förlust i det kommande förbundsdagsvalet. Han är sedan en tid tillbaka, i mångas ögon, också Tysklands mansgris nummer ett.

Orsaken till det här är en rätt så färsk artikel i tidningen Stern. I den berättar en 29-årig kvinnlig journalist om sitt möte med Brüderle, en sen kväll vid en bardisk, i samband med liberalernas partimöte för ett drygt år sen. Hon ville ställa några frågor om Brüderles roll inom partiet, han ville tydligen tala om annat.

Brüderle och hans Dirndl

Enligt journalisten skall Brüderle ha betett sig högst oprofessionellt och föga politiskt korrekt under det här mötet.  

– Ni skulle väl kunna fylla ut en Dirndl, skall Brüderle ha sagt till journalisten och syftat på det sydtyska traditionsplagg som oftast brukar bistå kvinnor till rätt så genererösa urringningar.

Brüderle ska också ha kysst henne på handen och hoppats på en dans. Ytterligare närmanden stoppades på slutrakan av Brüderles kvinnliga pressekreterare med orden ”jag ber om ursäkt” och ”nu är det nog dags att gå och lägga sig”.

Hur mötet vid bardisken exakt har förlöpt är det bara Brüderle och journalisten som vet. Trots det, eller kanske just därför, tycks nästan alla i landet ha en åsikt om vad som har hänt vid bardisken.

Samtalsämnet sexism

Sedan artikeln publicerades har temat sexism fyllt nyhetssändningarna, tidningsspalterna och diskussionsprogrammen på TV. Diskussionen har ändå varit mer än kaotisk. Man har helt rätt talat om sexism, som en form av maktutövning, om problemet med att dra gränser och om mäns och kvinnors yrkesrelationer överlag.

Men så har diskussionen förstås också hamnat där den tyvärr brukar hamna. Den kvinnliga journalisten, som för övrigt heter Himmelreich, har förstås sänt ut signaler, som får herrar som Brüderle att tänka på himmelriket och en välfylld Dirndl. Tankar, som en herr Brüderle naturligtvis genast ser sig tvungen att omsätta i ord och handling.

Bottennoteringarna i debatten hittas hos Brüderles manliga partikamrater. De har redan slutat att skjutsa på kvinnliga journalister i sina bilar, de avråder män från att stiga in i hissen med en kvinna och de ger inte längre intervjuer för kvinnliga politiska journalister, utan att andra personer finns på plats i rummet.

De ser artikeln och hela debatten som en hetskampanj mot partiet. Varför skulle det annars ha dröjt ett år innan journalisten delar med sig av vad som hade hänt under mötet med Brüderle?

De lyfter också gärna fram den skenhelighet, som de tycker att präglar tidningen Stern. Tidningen har inte gjort sig speciellt känd för att driva kvinnors sak. I stället försöker man i tid och otid få in något naket på omslaget.

Man kan ändå fråga sig om det egentligen behövs en kampanj mot FDP. De har klantat till det i så gott som varje sammanhang under de senaste fyra åren, så på den punkten behövs rätt så lite inblandning utifrån. Och de verkar fortsätta på den linje de har valt. Nu senast vill man från FDP understryka att också män råkar ut för sexism.

Så är det helt säkert, män drabbas nog också. Det är inget problem som får förringas. Synd bara att ingen av FDP-gubbarna har något fall att visa upp.

Tyskarna tog till twitter

Konkreta fall finns det däremot gott om under hashtaggen ”Aufschrei” på twitter. Här får folk som har råkat ut för sexism utlopp för sina känslor.  I mångas ögon är det just här den mest konkreta och uppbyggande diskussionen förs.

Här får man en bild av hur utbrett problemet är och hur viktigt det är att sexism överhuvudtaget diskuteras. Ja, det verkar vara så viktigt att tyskarna till och med har börjat använda twitter, var det någon som konstaterade.

De mest förhoppningsfulla hoppas redan att debatten till slut ska leda till att det politiska klimatet tar kål på dinosaurier som Brüderle.

De som stöder Brüderle, ser en amerikansk framtid, där en oskyldig liten vits kan leda till rättegång och skadestånd.

Själv har Brüderle valt att varken twittra eller på annat sätt delta i diskussionen. Hittills har han varit betydligt mindre pratglad, än vad han verkar ha varit vid bardisken, en sen kväll, för ett år sedan.

 

Dystra platser

Det är alltid bra att påminna sig själv om att inget är självklart. Det att man får säga vad man tycker är inte självklart. Det att man får leva sitt liv ostört oberoende av ens hudfärg, tro, övertygelse, språk och så vidare är tyvärr inte heller någon självklarhet. Ett besök i exempelvis Dachau är bra medicin mot intolerans. Och en bra påminnelse om vad tolererad intolerans i slutändan kan betyda.

Huset som ingen vill ha

För några veckor sedan var jag på arbetsresa i Österrike. Jag besökte bland annat staden Braunau am Inn, som har ett besvärligt arv att leva med. Här kan du läsa texten till den radiogrej som sändes i Aktuellt 17 den 30.1.2013, 80 år efter att nazisterna tog över makten i Tyskland.

http://arenan.yle.fi/radio/1786058

Staden Braunau am Inn kunde vara vilken sömnig småstad i Centraleuropa som helst. Det här förstås om det inte vore för huset på adressen Salzburger Vorstadt 15. Huset är tre våningar högt och fasaden är gul och vit, det skiljer sig inte nämnvärt från andra hus i närheten.

Det enda som tyder på att det är något speciellt med huset, är en minnessten som manar till fred, frihet och demokrati.  Det som gör huset speciellt skedde den 20:e april 1889. Här föddes Adolf Hitler och här bodde han de två första veckorna av sitt liv.

Hitlerstaden Braunau

– Staden Braunau kommer alltid, redan på grund av syftningen på ordet brun (braun) att kopplas ihop med nazismen. Det är ett svårt arv att leva med och staden måste försöka handskas med arvet på bästa möjliga sätt, säger Florian Kotanko, som är ordförande för föreningen för samtidshistoria i Braunau.

– Själva huset har en lång historia. Det är byggt på 1600-talet och har fungerat bland annat som bryggeri. I slutet av 1800-talet då familjen Hitler bodde i huset, fanns där hyreslägenheter och ett värdshus, berättar Kotanko.

De senaste månaderna har det stormat rejält kring hitlerhuset. I huset fanns tidigare en verkstad för handikappade, men sedan den flyttade ut har huset stått tomt och diskussionen kring vad som borde göras med huset har på nytt kommit igång. Situationen försvåras av att huset ägs av en gammal dam, som helt har gått under jorden. Än värre blev det efter ett feltolkat uttalande av stadens borgmästare - man utgick ifrån att han ville hyra ut lägenheter i huset.

Som vilket hus som helst

”Huset saknar betydelse”

I gymnasiet i Braunau träffar jag tre elever, som tar uppståndelsen kring huset med ro.

– Jag kan förstå att saken väcker en hel del intresse. Man tror att det här på något sätter sin prägel på livet i Braunau. Att Hitler föddes här har egentligen ingen koppling till vad han senare gjorde. Någonstans måste han ju ha fötts, och att det råkar vara just Braunau, inverkar inte på mitt liv, säger Katharina Schindlmaier.

– Det är bra att folk är intresserade. På så sätt förblir Hitler och det han gjorde i minnet på folk. Och bara så kan man se till att det som skedde aldrig sker på nytt, säger Lukas Grill.

Han och Carola Kaltenhauser har i alla fall märkt att det inte alltid är så enkelt att ha Braunau som hemort.

 – När jag var liten och vi åkte runt i Österrike, sade mina föräldrar alltid att vi kommer från en ort i närheten av Salzburg. Om man nämnde Braunau ryggade många tillbaka. Speciellt äldre mänskor kunde till och med bli riktigt ovänliga. Bland yngre är det oftast inget problem. De förknippar inte automatiskt Braunau med Hitler, säger Carola Kaltenhauser. Hon har en klar åsikt om vad som nu borde ske med huset.

– Det bästa skulle vara att där igen fanns en verkstad för handikappade, eller något liknande.

– Huset borde rivas, så att nynazister inte vallfärdar hit på hans födelsedag, säger Lukas Grill.

 

Enda kopplingen till nazismen. Initialerna står för Martin

Bormann, som köpte huset för NSDAP:s räkning på 30-talet.



Något man tvingas leva med

Och att man skulle riva huset har faktiskt också föreslagits, senast av en rysk politiker. Florian Kotanko skakar på huvudet när han tänker på förslaget.

– Då skulle folk i stället komma för att se platsen där huset en gång stod. Att riva huset ändrar inte heller på det historiska faktum att Braunau är och förblir den ort där Hitler föddes. De dryga 16 000 invånarna får leva med saken i alla fall.

Vad huset skall användas till i framtiden är i det här skedet oklart. Det hänger ändå inte på staden utan på ägaren och inrikesministeriet som hyr huset.

– Det som staden borde göra är att avmystifiera stället. Öppet berätta om vad som har hänt här och varför huset är historiskt viktigt. Det här gör man delvis redan nu, säger Florian Kotanko.

Turister välkomna

Kotanko ser inte att huset längre skulle ha en betydelse som vallfartsort för nynazister. Däremot kommer en hel del vanliga turister till staden, för att se huset.

– Det är klart att många turister vill se huset. Att folk tar sig en titt betyder ändå inte att de samtidigt bekänner politisk färg. Jag har själv sett platserna där Mussolini och Stalin är födda, men jag är varken fascist eller stalinist för det, säger Florian Kotanko.