Att fylla ut en Dirndl

En kolumn som gick i Aktuellt 17 i Svenska YLE i början av februari, men samtidigt en diskussion som inte verkar ta slut i första skedet.

Politikern Rainer Brüderle är 67 år gammal. Han är lite kantig, och han har en charm som särskilt han själv verkar falla för.  Han talar en så sluddrande tyska att politiksatiren på TV brukar texta hans sluddrande. Han är känd för att inte spotta i glaset. Nu har han också satt igång en häftig debatt om sexism.

Rainer Brüderle är sedan några veckor tillbaka den man, som skall rädda de tyska liberalerna från en svidande förlust i det kommande förbundsdagsvalet. Han är sedan en tid tillbaka, i mångas ögon, också Tysklands mansgris nummer ett.

Orsaken till det här är en rätt så färsk artikel i tidningen Stern. I den berättar en 29-årig kvinnlig journalist om sitt möte med Brüderle, en sen kväll vid en bardisk, i samband med liberalernas partimöte för ett drygt år sen. Hon ville ställa några frågor om Brüderles roll inom partiet, han ville tydligen tala om annat.

Brüderle och hans Dirndl

Enligt journalisten skall Brüderle ha betett sig högst oprofessionellt och föga politiskt korrekt under det här mötet.  

– Ni skulle väl kunna fylla ut en Dirndl, skall Brüderle ha sagt till journalisten och syftat på det sydtyska traditionsplagg som oftast brukar bistå kvinnor till rätt så genererösa urringningar.

Brüderle ska också ha kysst henne på handen och hoppats på en dans. Ytterligare närmanden stoppades på slutrakan av Brüderles kvinnliga pressekreterare med orden ”jag ber om ursäkt” och ”nu är det nog dags att gå och lägga sig”.

Hur mötet vid bardisken exakt har förlöpt är det bara Brüderle och journalisten som vet. Trots det, eller kanske just därför, tycks nästan alla i landet ha en åsikt om vad som har hänt vid bardisken.

Samtalsämnet sexism

Sedan artikeln publicerades har temat sexism fyllt nyhetssändningarna, tidningsspalterna och diskussionsprogrammen på TV. Diskussionen har ändå varit mer än kaotisk. Man har helt rätt talat om sexism, som en form av maktutövning, om problemet med att dra gränser och om mäns och kvinnors yrkesrelationer överlag.

Men så har diskussionen förstås också hamnat där den tyvärr brukar hamna. Den kvinnliga journalisten, som för övrigt heter Himmelreich, har förstås sänt ut signaler, som får herrar som Brüderle att tänka på himmelriket och en välfylld Dirndl. Tankar, som en herr Brüderle naturligtvis genast ser sig tvungen att omsätta i ord och handling.

Bottennoteringarna i debatten hittas hos Brüderles manliga partikamrater. De har redan slutat att skjutsa på kvinnliga journalister i sina bilar, de avråder män från att stiga in i hissen med en kvinna och de ger inte längre intervjuer för kvinnliga politiska journalister, utan att andra personer finns på plats i rummet.

De ser artikeln och hela debatten som en hetskampanj mot partiet. Varför skulle det annars ha dröjt ett år innan journalisten delar med sig av vad som hade hänt under mötet med Brüderle?

De lyfter också gärna fram den skenhelighet, som de tycker att präglar tidningen Stern. Tidningen har inte gjort sig speciellt känd för att driva kvinnors sak. I stället försöker man i tid och otid få in något naket på omslaget.

Man kan ändå fråga sig om det egentligen behövs en kampanj mot FDP. De har klantat till det i så gott som varje sammanhang under de senaste fyra åren, så på den punkten behövs rätt så lite inblandning utifrån. Och de verkar fortsätta på den linje de har valt. Nu senast vill man från FDP understryka att också män råkar ut för sexism.

Så är det helt säkert, män drabbas nog också. Det är inget problem som får förringas. Synd bara att ingen av FDP-gubbarna har något fall att visa upp.

Tyskarna tog till twitter

Konkreta fall finns det däremot gott om under hashtaggen ”Aufschrei” på twitter. Här får folk som har råkat ut för sexism utlopp för sina känslor.  I mångas ögon är det just här den mest konkreta och uppbyggande diskussionen förs.

Här får man en bild av hur utbrett problemet är och hur viktigt det är att sexism överhuvudtaget diskuteras. Ja, det verkar vara så viktigt att tyskarna till och med har börjat använda twitter, var det någon som konstaterade.

De mest förhoppningsfulla hoppas redan att debatten till slut ska leda till att det politiska klimatet tar kål på dinosaurier som Brüderle.

De som stöder Brüderle, ser en amerikansk framtid, där en oskyldig liten vits kan leda till rättegång och skadestånd.

Själv har Brüderle valt att varken twittra eller på annat sätt delta i diskussionen. Hittills har han varit betydligt mindre pratglad, än vad han verkar ha varit vid bardisken, en sen kväll, för ett år sedan.

 

Dystra platser

Det är alltid bra att påminna sig själv om att inget är självklart. Det att man får säga vad man tycker är inte självklart. Det att man får leva sitt liv ostört oberoende av ens hudfärg, tro, övertygelse, språk och så vidare är tyvärr inte heller någon självklarhet. Ett besök i exempelvis Dachau är bra medicin mot intolerans. Och en bra påminnelse om vad tolererad intolerans i slutändan kan betyda.

Huset som ingen vill ha

För några veckor sedan var jag på arbetsresa i Österrike. Jag besökte bland annat staden Braunau am Inn, som har ett besvärligt arv att leva med. Här kan du läsa texten till den radiogrej som sändes i Aktuellt 17 den 30.1.2013, 80 år efter att nazisterna tog över makten i Tyskland.

http://arenan.yle.fi/radio/1786058

Staden Braunau am Inn kunde vara vilken sömnig småstad i Centraleuropa som helst. Det här förstås om det inte vore för huset på adressen Salzburger Vorstadt 15. Huset är tre våningar högt och fasaden är gul och vit, det skiljer sig inte nämnvärt från andra hus i närheten.

Det enda som tyder på att det är något speciellt med huset, är en minnessten som manar till fred, frihet och demokrati.  Det som gör huset speciellt skedde den 20:e april 1889. Här föddes Adolf Hitler och här bodde han de två första veckorna av sitt liv.

Hitlerstaden Braunau

– Staden Braunau kommer alltid, redan på grund av syftningen på ordet brun (braun) att kopplas ihop med nazismen. Det är ett svårt arv att leva med och staden måste försöka handskas med arvet på bästa möjliga sätt, säger Florian Kotanko, som är ordförande för föreningen för samtidshistoria i Braunau.

– Själva huset har en lång historia. Det är byggt på 1600-talet och har fungerat bland annat som bryggeri. I slutet av 1800-talet då familjen Hitler bodde i huset, fanns där hyreslägenheter och ett värdshus, berättar Kotanko.

De senaste månaderna har det stormat rejält kring hitlerhuset. I huset fanns tidigare en verkstad för handikappade, men sedan den flyttade ut har huset stått tomt och diskussionen kring vad som borde göras med huset har på nytt kommit igång. Situationen försvåras av att huset ägs av en gammal dam, som helt har gått under jorden. Än värre blev det efter ett feltolkat uttalande av stadens borgmästare - man utgick ifrån att han ville hyra ut lägenheter i huset.

Som vilket hus som helst

”Huset saknar betydelse”

I gymnasiet i Braunau träffar jag tre elever, som tar uppståndelsen kring huset med ro.

– Jag kan förstå att saken väcker en hel del intresse. Man tror att det här på något sätter sin prägel på livet i Braunau. Att Hitler föddes här har egentligen ingen koppling till vad han senare gjorde. Någonstans måste han ju ha fötts, och att det råkar vara just Braunau, inverkar inte på mitt liv, säger Katharina Schindlmaier.

– Det är bra att folk är intresserade. På så sätt förblir Hitler och det han gjorde i minnet på folk. Och bara så kan man se till att det som skedde aldrig sker på nytt, säger Lukas Grill.

Han och Carola Kaltenhauser har i alla fall märkt att det inte alltid är så enkelt att ha Braunau som hemort.

 – När jag var liten och vi åkte runt i Österrike, sade mina föräldrar alltid att vi kommer från en ort i närheten av Salzburg. Om man nämnde Braunau ryggade många tillbaka. Speciellt äldre mänskor kunde till och med bli riktigt ovänliga. Bland yngre är det oftast inget problem. De förknippar inte automatiskt Braunau med Hitler, säger Carola Kaltenhauser. Hon har en klar åsikt om vad som nu borde ske med huset.

– Det bästa skulle vara att där igen fanns en verkstad för handikappade, eller något liknande.

– Huset borde rivas, så att nynazister inte vallfärdar hit på hans födelsedag, säger Lukas Grill.

 

Enda kopplingen till nazismen. Initialerna står för Martin

Bormann, som köpte huset för NSDAP:s räkning på 30-talet.



Något man tvingas leva med

Och att man skulle riva huset har faktiskt också föreslagits, senast av en rysk politiker. Florian Kotanko skakar på huvudet när han tänker på förslaget.

– Då skulle folk i stället komma för att se platsen där huset en gång stod. Att riva huset ändrar inte heller på det historiska faktum att Braunau är och förblir den ort där Hitler föddes. De dryga 16 000 invånarna får leva med saken i alla fall.

Vad huset skall användas till i framtiden är i det här skedet oklart. Det hänger ändå inte på staden utan på ägaren och inrikesministeriet som hyr huset.

– Det som staden borde göra är att avmystifiera stället. Öppet berätta om vad som har hänt här och varför huset är historiskt viktigt. Det här gör man delvis redan nu, säger Florian Kotanko.

Turister välkomna

Kotanko ser inte att huset längre skulle ha en betydelse som vallfartsort för nynazister. Däremot kommer en hel del vanliga turister till staden, för att se huset.

– Det är klart att många turister vill se huset. Att folk tar sig en titt betyder ändå inte att de samtidigt bekänner politisk färg. Jag har själv sett platserna där Mussolini och Stalin är födda, men jag är varken fascist eller stalinist för det, säger Florian Kotanko.