Det var länge sen det blev någon uppdatering på den här sidan. Här i alla fall en liten text, som jag sammanfattde för Aktuellt 17 den 30.4.2013.
Efter en händelserik vinter och vår har det igen lugnat ner sig inom den katolska kyrkan. Den tidigare påven Benedictus XVI lever pensionärsliv och den nye påven Franciskus har påbörjat något som kan ses som början på reformer i Vatikanen.
Det var mer än intressant att följa med konklaven, det vill säga påvevalet i ett land där den katolska kyrkan har en hel del inflytande. Jag befann mig visserligen i Tyskland också, då det begav sig förra gången, det vill säga år 2005. Men nu var pådraget ändå ett helt annat. Det var ju en ”tysk” påve som hoppade av och just det faktum att han faktiskt lämnade sin post gjorde ju inte saken mer ointressant.
Samtidigt har det varit intressant att se hur den katolska kyrkan behandlas och diskuteras, dels här i Tyskland och dels i Finland. Och en sak kan jag genast slå fast. Om man kan säga att det finns något som en kollektiv finländsk syn på den katolska kyrkan, så måste jag säga att den här synen gör mig lite bedrövad. Så fort den katolska kyrkan kommer på tal, tycks det vara gemene mans rätt att utan större belägg för sin åsikt, racka ner på denna världens största kyrka.
Visst, den katolska kyrkan har haft och har sina problem. Och man kan säkert slå fast att största delen av angreppsytan bjuder kyrkan på alldeles själv. Det märks av också i här i Tyskland där till exempel fall av sexuellt missbruk inom kyrkan fortfarande tycks vara ett alltför ömtåligt ämne att utreda och behandla. Samtidigt häver vissa katolska biskopar ur sig åsikter som inte passar varken denna värld eller tid.
Problemet är bara att det inom en rätt så splittrad kyrka med över en miljard medlemmar, helt enkelt inte går att göra den här enkla uppdelningen i konservativt – icke konservativt. Dessutom är verkligheten när vi talar om Vatikanen, något helt annat än verkligheten i församlingarna runtom i världen. Än mer problematiskt blir det av att vi långt gör den här uppdelningen på basis av två frågor som jag tycker att vi icke-katoliker på något sätt har bestämt att ska få stå som grundpelare för konservativt och liberalt inom den katolska kyrkan. Jag tänker på abort och äktenskap för homosexuella. Oberoende av vad den nye påven annars kan tycka, så är det utgående från de här två frågorna som vi avgör om han är något att ha eller inte.
För den absolut största delen av de troende katolikerna är det här ändå icke-frågor. För katoliker i Europa spelar de naturligtvis en roll, men de är ändå bara två frågor av många. Till exempel här i Tyskland grubblar de flesta katoliker betydligt mer över kyrkliga frågor som celibattvång, kvinnopräster och de vanliga medlemmarnas delaktighet i det kyrkliga arbetet. Det är frågor som de här som avgör hur man ser på påven, kyrkan och dess framtid. Opinionsundersökningar visar dessutom att de flesta tyska katoliker vill avskaffa celibattvånget och tillåta kvinnopräster. Min slutsats är att den tyske katoliken oftast är mer liberal än sitt rykte.
Kyrkan är också egentligen till enbart för dem som har valt att tillhöra kyrkan och följa dess regler på det sätt som man själv väljer. Det är alltså sist och slutligen inte vår, det vill säga icke-katolikernas strid om den katolska kyrkan godkänner homoäktenskap eller inte. Vi kan naturligtvis ha en åsikt om saken och till och med missionera om vi så vill, men det är nog katolikerna själva som ska bestämma hur de vill ha det.
Det är klart att det blir problematiskt i de fall då den katolska kyrkan har stort inflytande över det världsliga. Man behöver bara tänka på den katolska kyrkans roll i försöken att stoppa spridningen av HIV i många afrikanska länder. Men att den katolska kyrkan har ett stort inflytande är inte det samma som att kyrkan kan bestämma om saker. I katolska länder som Spanien och nu senast i Frankrike är det till exempel möjligt för homosexuella par att gifta sig. Det här då i motsats till det protestantiska Finland.
Katoliker i Europa är det ändå lätt att göra sig lite lustig över. De är ju som vi, förutom att de har den här trångsynta och konservativa synen på världen. Ja, och så lyder de under ett trångsynt, konservativt och framförallt svårdefinierbart vidunder som Vatikanen. Med den här utgångspunkten i bevakningen är det tyvärr lätt hänt att man bara koncentrerar sig på abort och homosexuellas rättigheter.
http://svenska.yle.fi/artikel/2013/04/30/ensidigt-om-den-katolska-kyrkan
Det var mer än intressant att följa med konklaven, det vill säga påvevalet i ett land där den katolska kyrkan har en hel del inflytande. Jag befann mig visserligen i Tyskland också, då det begav sig förra gången, det vill säga år 2005. Men nu var pådraget ändå ett helt annat. Det var ju en ”tysk” påve som hoppade av och just det faktum att han faktiskt lämnade sin post gjorde ju inte saken mer ointressant.
Samtidigt har det varit intressant att se hur den katolska kyrkan behandlas och diskuteras, dels här i Tyskland och dels i Finland. Och en sak kan jag genast slå fast. Om man kan säga att det finns något som en kollektiv finländsk syn på den katolska kyrkan, så måste jag säga att den här synen gör mig lite bedrövad. Så fort den katolska kyrkan kommer på tal, tycks det vara gemene mans rätt att utan större belägg för sin åsikt, racka ner på denna världens största kyrka.
Visst, den katolska kyrkan har haft och har sina problem. Och man kan säkert slå fast att största delen av angreppsytan bjuder kyrkan på alldeles själv. Det märks av också i här i Tyskland där till exempel fall av sexuellt missbruk inom kyrkan fortfarande tycks vara ett alltför ömtåligt ämne att utreda och behandla. Samtidigt häver vissa katolska biskopar ur sig åsikter som inte passar varken denna värld eller tid.
Få frågor dominerar
Men i alla fall. Jag vågar påstå att det knappast finns en lika stor instans i världen som behandlas så förenklat och stereotypt i Finland, som den katolska kyrkan. Vi kan ta exemplet med den nya påven. Sett ur vårt finländska perspektiv finns det egentligen bara två alternativa vägar att greppa personen. Han är antingen konservativ eller liberal. Ja, eller kanske rättare sagt konservativ eller mindre konservativ. Hur som helst så ser jag den traditionella uppdelningen i vitt och svart, gott och ont och rätt och fel.Problemet är bara att det inom en rätt så splittrad kyrka med över en miljard medlemmar, helt enkelt inte går att göra den här enkla uppdelningen i konservativt – icke konservativt. Dessutom är verkligheten när vi talar om Vatikanen, något helt annat än verkligheten i församlingarna runtom i världen. Än mer problematiskt blir det av att vi långt gör den här uppdelningen på basis av två frågor som jag tycker att vi icke-katoliker på något sätt har bestämt att ska få stå som grundpelare för konservativt och liberalt inom den katolska kyrkan. Jag tänker på abort och äktenskap för homosexuella. Oberoende av vad den nye påven annars kan tycka, så är det utgående från de här två frågorna som vi avgör om han är något att ha eller inte.
För den absolut största delen av de troende katolikerna är det här ändå icke-frågor. För katoliker i Europa spelar de naturligtvis en roll, men de är ändå bara två frågor av många. Till exempel här i Tyskland grubblar de flesta katoliker betydligt mer över kyrkliga frågor som celibattvång, kvinnopräster och de vanliga medlemmarnas delaktighet i det kyrkliga arbetet. Det är frågor som de här som avgör hur man ser på påven, kyrkan och dess framtid. Opinionsundersökningar visar dessutom att de flesta tyska katoliker vill avskaffa celibattvånget och tillåta kvinnopräster. Min slutsats är att den tyske katoliken oftast är mer liberal än sitt rykte.
Egentligen inte vår sak
Som utomstående kritiker bör vi också komma ihåg att ett medlemskap i den katolska kyrkan ytterst sällan bygger på något tvång. De katoliker jag känner omsätter också för det mesta sin tro på sitt liv, så som det passar dem bäst. Kyrkan får alltså ha de regler och ståndpunkter den har och sedan är det upp till var och en själv att bestämma om man tar del av det här eller inte. Precis, som det är för de flesta finländare som hör till kyrkan.Kyrkan är också egentligen till enbart för dem som har valt att tillhöra kyrkan och följa dess regler på det sätt som man själv väljer. Det är alltså sist och slutligen inte vår, det vill säga icke-katolikernas strid om den katolska kyrkan godkänner homoäktenskap eller inte. Vi kan naturligtvis ha en åsikt om saken och till och med missionera om vi så vill, men det är nog katolikerna själva som ska bestämma hur de vill ha det.
Det är klart att det blir problematiskt i de fall då den katolska kyrkan har stort inflytande över det världsliga. Man behöver bara tänka på den katolska kyrkans roll i försöken att stoppa spridningen av HIV i många afrikanska länder. Men att den katolska kyrkan har ett stort inflytande är inte det samma som att kyrkan kan bestämma om saker. I katolska länder som Spanien och nu senast i Frankrike är det till exempel möjligt för homosexuella par att gifta sig. Det här då i motsats till det protestantiska Finland.
Annorlunda bemötande
Att de finländska medierna skulle behandla islam, eller judendomen på samma sätt som den romersk-katolska formen av kristendomen, ser jag som närmast omöjligt. Det skulle helt enkelt inte anses vara politiskt korrekt.Katoliker i Europa är det ändå lätt att göra sig lite lustig över. De är ju som vi, förutom att de har den här trångsynta och konservativa synen på världen. Ja, och så lyder de under ett trångsynt, konservativt och framförallt svårdefinierbart vidunder som Vatikanen. Med den här utgångspunkten i bevakningen är det tyvärr lätt hänt att man bara koncentrerar sig på abort och homosexuellas rättigheter.
http://svenska.yle.fi/artikel/2013/04/30/ensidigt-om-den-katolska-kyrkan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar