Mamma Merkel är bäst

Här en kolumn med anledning av utgången av det tyska valet. Kolumnen sändes i Aktuellt 17 i Radio Vega tisdagen den 24.9.2013.

Mutti ist die Beste – mamma är bäst. Den slutsatsen måste man väl dra efter det tyska förbundsdagsvalet. Angela Merkel var så överlägsen, så ohotad, som en gång i tiderna farbröderna Konrad Adenauer och Helmut Kohl. Merkel släpar visserligen sina kristdemokrater med sig, men faktum är att det långt var Angela Merkel, som person, som vann det tyska valet. Det är framför allt hennes förtjänst att partiet nästan kom åt att kunna styra helt på egen hand. Det har senast Adenauer klarat av på 50-talet. Så småningom är det alltså säkert på tiden att börja se också Merkel som något av en tysk kristdemokratisk ikon.

Vad är det då som gör Merkel så stor och framförallt omtyckt bland tyskarna?  Det är en mycket svår fråga och jag gör verkligen inga anspråk på att komma med den absoluta sanningen. Jag försöker nu närmast presentera min egen tolkning.

Merkels storhet ligger knappast i hennes inspirerande politiska tal. Jag har själv hört så många att jag vågar slå vad om att det absolut inte är talen. Det är knappast heller hennes färgglada kläder, även om ett halsband i de tyska färgerna väckte en hel del uppseende under valkampanjen. Det är knappast heller hennes karisma. Hon går verkligen inte att jämföra med karismatiska personer, som den tidigare kanslern Gerhard Schröder eller den sittande presidenten Joachim Gauck.

Det som gör Merkel så stark är att hon är just som hon är. Lugn, sansad, balanserad, stabil, väntande – jag kunde fortsätta nästan hur länge som helst, men jag nöjer mig med att säga, på få sätt spektakulär. Merkel väcker få starka känslor. Folk är sällan för eller emot. Neutralt, verkar vara det vanligaste sättet att förhålla sig till den tyska förbundskanslern, åtminstone här i Tyskland. Folk kan ogilla kristdemokraterna å det grövsta, men det är få tyskar som jag har träffat som skulle ha problem med Merkel. Oftast är hon en good guy.

Ja, och så är hon pålitlig. Med henne vid rodret kan det tydligen inte gå dåligt för Tyskland. Det har hon bevisat under sina åtta år som förbundskansler och det har hon lovat för framtiden. Inga politiska experiment, inga chansningar. Vi ska fortsätta som tidigare. Det är Merkels mantra. Som hon sade under valkampanjen; Ni känner mig.

Samtidigt är det ändå inte något lysande regeringsarbete som Merkel kan visa upp från de fyra senaste åren. Oomtyckta beslut har fattats, kappor har vänts, kristdemokratiska ministrar och en president har bytts ut. Internt har man stridit i så gott som alla frågor. De liberala regeringskumpanerna fick sitt straff, de åkte ut ur förbundsdagen. Men Merkel fortsätter sitt slalomlopp runt groparna. Hittills är det alltid någon annan som har fallit i gropen. Merkel har stått på kanten och tittat. Ibland har hon gett en liten välmenande puff.

Det är inte utan orsak som amerikanerna kallar henne för teflon-Merkel. Allt som skulle kunna fastna på henne, rinner helt enkelt av. Om det förblir så också under de kommande fyra åren, blir intressant att se. Utgående från valresultatet kan man säga att förväntningarna på henne nu så höga som de aldrig tidigare har varit. Men å andra sidan finns det ingen större orsak att förvänta sig något. Merkel är ju Merkel och förblir Merkel – lugn och stabil, på inget sätt spektakulär.

Det tyska valet - en inofficiell sammanfattning

Det tyska valet är över och det är dags att sammanfatta. Nej, ingen oro. Det här blir ingen sammanfattning kring den politiska situationen i landet nu efter valet. Jag vill i stället kort sammanfatta hur det gick för personer och partier, som jag själv träffade i olika skeden inför och under valet. Hur det gick för Angela Merkel, som jag hörde tala i Erlangen i mitten av augusti, ids jag inte ta upp här. Det får du ta reda på själv!

De grönas Verena Osgyan, som jag träffade i Nürnberger Südstadt den 31.8.2013, blev invald i det bayerska delstatsparlamentet i München. Då hon i samband med intervjun beklagade sig över att det inte finns några ledamöter med invandrarbakgrund i parlamentet, kan hon nu stoltsera med att vara den första. Själv har hon ungerska rötter. Inslaget om de gröna och invandrarkandidaterna hittar du här.

I Berlin följde jag i början av september med kandidaten Matthias Schmidt i dennes strävan att ta sig in i förbundsdagen. Vi knackade dörr i stadsdelen Schöneweide och stod och talade med folk på Marktplatz i stadsdelen Adlershof. Som direktkandidat lyckades Schmidt inte klå vänsterveteranen Gregor Gysi, som lätt tog sig in som direktkandidat från valkretsen Treptow-Köpenick. Schmidt kom ändå in via SPD:s landslista för Berlin. All orsak att gratulera. Jag kan intyga att han satsade mycket tid på att träffa folk och försöka övertyga dem om att han är den rätte kandidaten. Inslaget om socialdemokraternas problem med arbetet hittar du här.

För det eurokritiska partiet AfD räckte rösterna den här gången inte till för att ta en plats i förbundsdagen. Det betyder att Hans-Joachim Berg, som jag intervjuade i Berlin i september inte kan titulera sig MdB (Mitglied des Bundestages). Texten om AfD hittar du här.

På valdagen besökte jag en vallokal i valkrets 083, som omfattar stadsdelarna Friedrichshain, Kreuzberg och Prenzlauer Berg Ost, i Berlin. I Tyskland och Berlin går stadsdelen under benämningen ”Szenenbezirk” och det betyder följaktligen att resultatet ser lite annorlunda ut än i Tyskland i övrigt. Här ser man röstfördelningen för valkretsarna i Berlin.

Staden är rätt så uppdelad i det svarta (CDU) väst och pink (die Linke) i öst. Så finns det också en liten grön fläck och den här fläcken är just valkrets 083. Här säkrade igen Hans-Cristian Ströbele det enda direktmandatet för de gröna i hela landet. Här stämningar vid vallokalen på valdagen.

Liksom i Finland är det också här i Tyskland så kallade ”kändiskandidater” som ställer upp i valet. Tänkte ännu till slut lyfta fram en kändis, som vi deckarfixerade i Finland känner till. Namnet Charles M. Huber (CDU) säger väl ännu inget, men om jag i stället säger Henry Johnson från kultserien ”Der Alte”, så vet kanske någon av er vem det handlar om.

Tillsammans med den i Senegal födde socialdemokraten Karamba Diaby, blir inspektör Johnson, de två första mörkhyade ledamöterna av den tyska förbundsdagen. En ledamots hudfärg spelar naturligtvis ingen roll (den politiska färgen är det viktiga), men lite kuriosa tycker jag att intresseklubben ska få plita ner i sina anteckningsblock. Dr. Diaby hade förresten ett av de bästa valplakaten i landet:

Ett annat favoritplakat hittade jag för övrigt i hemknutarna. Republikanernas (nationalister/ytterhöger) kandidat Hakim Jan Farhad, tycker det är värt att föra fram att han är till 100 % integrerad i landet. 

Jag skulle mer än gärna träffa herr Farhad och fråga hur man kan nå denna höga integrationsnivå. Vad ska man göra? Dricka öl och äta korv? (Då är jag på god väg.) Se på Musikantenstadl på TV? (Då är jag på rätt så god väg.) Sluta visa fingret i trafiken? (Då är jag knappt på väg.) Åka till Mallorca och reservera solstolar klockan 5.30 på morgonen? (Då är jag inte alls på väg.)

Själv skulle jag helst fråga om herr Farhad är beredd att ta på sig den kollektiva skuldkänslan för att hans förfäder brände ner Lappland. Jag har på känn att det skulle kunna bli en intressant diskussion. Farhad själv torde i alla fall vara nöjd med att omvärlden tycks se honom fullt integrerad i den tyska högerscenen. Snabbt blev också Farhad utrustad med en mustasch, i samma snitt som den, som bars av den ökände korpralen.

Och ännu till slut. Om du fortfarande funderar på vad en ”Musikantenstadl” är för något. Lönar det sig absolut att ta en titt. Med min favorit Andy Borg förstås!

http://www.musikantenstadl.tv/

Liberaler, nassar och finsk kvarg

En glad familj i cykelsadeln passar bra för många ändamål. Familjen kan stå för tyska liberala värderingar. Den kan lika väl stå för den lyckliga kärnfamiljen i den tyska ytterhögerns fantasier. Och slutligen kan den lyckliga familjen bara få oss att tänka på att vi borde gå till butiken och köpa lite finsk kvarg.

Här i Tyskland har det liberala partiet FDP gått och klantat till det igen. Det har nämligen visat sig att den lyckliga familj som partiet använder i sin reklamvideo inför det kommande valet (22 september), är samma cyklande familj som ytterhögerpartiet NPD tidigare har använt i en liknande video.

Det var en reklamsnubbe, som inte har nåt med reklamerna att göra, men känner till den politiska reklamen, som tyckte att han kände igen liberalernas lyckliga familj. En kort utredning gav också vid handen att samma familj hade använts i en reklam för kvark i Finland.

Här en länk till reklambyrån som upptäckte sambandet.

Och här ser man hur de olika reklamerna ser ut.

Att det har gått så här fel för liberalerna hänger sannolikt ihop med att deras reklambyrå av en slump har valt samma arkivbilder som nassarna tidigare hade fallit för. Liberalerna har varit snabba med att beklaga det skedda och man har lovat att klippa om sin reklamvideo å det snaraste. Många frågar sig ändå om det inte skulle vara bäst att välja finsk kvarg i alla fall. Det är inte så lätt det här med reklam...

Och en kommentar till. Det verkar nog aldrig ha gjorts nån reklam för en "Rahkis" kvarg i Finland. Bilden tycks bara ha använts som modell för olika reklamtyper.

Rahkis-reklam

På bortaplan

Det är rätt så sällan det blir att besöka Fürth. När man väl tar sig till staden brukar det oftast handla om besök på Ikea eller Stadler. Stadion i stadsdelen Ronhof besökte jag senast i början av 2000-talet. Det är så länge sedan att jag faktiskt inte längre kommer ihåg vilket lag det var som Greuther Fürth då förlorade mot. Ligan var i alla fall zweite Bundesliga och i motsats till situationen i dag, var Fürth inte en av de klubbar som kämpade om avancemang.

Annorlunda är också namnet på stadion. På den tiden gick man till Playmobil-Stadion, idag går man till Trolli Arena. Leksakssponsorn har bytts ut mot godis. I själva verket handlar det om ett rejält ansiktslyft. För tio år sedan stod man på taklösa betongläktare, idag finns det tak över så gott som hela arenan. En del av den dåvarande huvudläktaren har till och med fått ge vika för loger och kvarter där man knappast kommer in utan kostym.

Den här gången skippade jag (som du kanske redan har listat ut) besöket på IKEA. I stället blev det att besöka Ronhof en gång till. Jag hoppas innerligt att mina FCN-bekanta talar med mig också efter detta besök :)

Resultatet av besöket på bortaplan finns här:

http://arenan.yle.fi/tv/1981141

Och jo, jag ser fram mot två Frankenderbyn på högsta nivå igen säsongen 2014-15.
 

I vått och torrt i Dresden

Det ser ut som om stadskärnan i Dresden den här gången kommer att hållas torr. Inte en upprepning av händelserna år 2002 alltså. Det betyder ändå inte att saker inte skulle vara under vatten för det. Här några bilder från Dresden.

Här ännu lite rörliga bilder från TV (5.6.2013)

 

http://arenan.yle.fi/tv/1937241/#/play

Vatten, vatten, vatten

Några foton från de senaste dagarna. Platser som man egentligen borde besöka i helt andra sammanhang. Passau, Schärding och Regensburg.

Ensidigt om katolikerna

Det var länge sen det blev någon uppdatering på den här sidan. Här i alla fall en liten text, som jag sammanfattde för Aktuellt 17 den 30.4.2013.

 

Efter en händelserik vinter och vår har det igen lugnat ner sig inom den katolska kyrkan. Den tidigare påven Benedictus XVI lever pensionärsliv och den nye påven Franciskus har påbörjat något som kan ses som början på reformer i Vatikanen.

Det var mer än intressant att följa med konklaven, det vill säga påvevalet i ett land där den katolska kyrkan har en hel del inflytande. Jag befann mig visserligen i Tyskland också, då det begav sig förra gången, det vill säga år 2005. Men nu var pådraget ändå ett helt annat. Det var ju en ”tysk” påve som hoppade av och just det faktum att han faktiskt lämnade sin post gjorde ju inte saken mer ointressant.
Samtidigt har det varit intressant att se hur den katolska kyrkan behandlas och diskuteras, dels här i Tyskland och dels i Finland. Och en sak kan jag genast slå fast. Om man kan säga att det finns något som en kollektiv finländsk syn på den katolska kyrkan, så måste jag säga att den här synen gör mig lite bedrövad. Så fort den katolska kyrkan kommer på tal, tycks det vara gemene mans rätt att utan större belägg för sin åsikt, racka ner på denna världens största kyrka.
Visst, den katolska kyrkan har haft och har sina problem. Och man kan säkert slå fast att största delen av angreppsytan bjuder kyrkan på alldeles själv. Det märks av också i här i Tyskland där till exempel fall av sexuellt missbruk inom kyrkan fortfarande tycks vara ett alltför ömtåligt ämne att utreda och behandla. Samtidigt häver vissa katolska biskopar ur sig åsikter som inte passar varken denna värld eller tid.

Få frågor dominerar

Men i alla fall. Jag vågar påstå att det knappast finns en lika stor instans i världen som behandlas så förenklat och stereotypt i Finland, som den katolska kyrkan. Vi kan ta exemplet med den nya påven. Sett ur vårt finländska perspektiv finns det egentligen bara två alternativa vägar att greppa personen. Han är antingen konservativ eller liberal. Ja, eller kanske rättare sagt konservativ eller mindre konservativ. Hur som helst så ser jag den traditionella uppdelningen i vitt och svart, gott och ont och rätt och fel.
Problemet är bara att det inom en rätt så splittrad kyrka med över en miljard medlemmar, helt enkelt inte går att göra den här enkla uppdelningen i konservativt – icke konservativt. Dessutom är verkligheten när vi talar om Vatikanen, något helt annat än verkligheten i församlingarna runtom i världen. Än mer problematiskt blir det av att vi långt gör den här uppdelningen på basis av två frågor som jag tycker att vi icke-katoliker på något sätt har bestämt att ska få stå som grundpelare för konservativt och liberalt inom den katolska kyrkan. Jag tänker på abort och äktenskap för homosexuella. Oberoende av vad den nye påven annars kan tycka, så är det utgående från de här två frågorna som vi avgör om han är något att ha eller inte.
För den absolut största delen av de troende katolikerna är det här ändå icke-frågor. För katoliker i Europa spelar de naturligtvis en roll, men de är ändå bara två frågor av många. Till exempel här i Tyskland grubblar de flesta katoliker betydligt mer över kyrkliga frågor som celibattvång, kvinnopräster och de vanliga medlemmarnas delaktighet i det kyrkliga arbetet. Det är frågor som de här som avgör hur man ser på påven, kyrkan och dess framtid. Opinionsundersökningar visar dessutom att de flesta tyska katoliker vill avskaffa celibattvånget och tillåta kvinnopräster. Min slutsats är att den tyske katoliken oftast är mer liberal än sitt rykte.

Egentligen inte vår sak

Som utomstående kritiker bör vi också komma ihåg att ett medlemskap i den katolska kyrkan ytterst sällan bygger på något tvång. De katoliker jag känner omsätter också för det mesta sin tro på sitt liv, så som det passar dem bäst. Kyrkan får alltså ha de regler och ståndpunkter den har och sedan är det upp till var och en själv att bestämma om man tar del av det här eller inte. Precis, som det är för de flesta finländare som hör till kyrkan.
Kyrkan är också egentligen till enbart för dem som har valt att tillhöra kyrkan och följa dess regler på det sätt som man själv väljer. Det är alltså sist och slutligen inte vår, det vill säga icke-katolikernas strid om den katolska kyrkan godkänner homoäktenskap eller inte. Vi kan naturligtvis ha en åsikt om saken och till och med missionera om vi så vill, men det är nog katolikerna själva som ska bestämma hur de vill ha det.
Det är klart att det blir problematiskt i de fall då den katolska kyrkan har stort inflytande över det världsliga. Man behöver bara tänka på den katolska kyrkans roll i försöken att stoppa spridningen av HIV i många afrikanska länder. Men att den katolska kyrkan har ett stort inflytande är inte det samma som att kyrkan kan bestämma om saker. I katolska länder som Spanien och nu senast i Frankrike är det till exempel möjligt för homosexuella par att gifta sig. Det här då i motsats till det protestantiska Finland.

Annorlunda bemötande

Att de finländska medierna skulle behandla islam, eller judendomen på samma sätt som den romersk-katolska formen av kristendomen, ser jag som närmast omöjligt. Det skulle helt enkelt inte anses vara politiskt korrekt.
Katoliker i Europa är det ändå lätt att göra sig lite lustig över. De är ju som vi, förutom att de har den här trångsynta och konservativa synen på världen. Ja, och så lyder de under ett trångsynt, konservativt och framförallt svårdefinierbart vidunder som Vatikanen. Med den här utgångspunkten i bevakningen är det tyvärr lätt hänt att man bara koncentrerar sig på abort och homosexuellas rättigheter.

http://svenska.yle.fi/artikel/2013/04/30/ensidigt-om-den-katolska-kyrkan